10 år!

Nu har det passerat 10 år sedan jag förlorade en av mina bästa vänner i en hemsk,hemsk olycka.
Den värsta dagen för hennes familj och hennes vänner, hon var en av de där fantastiska människorna
som aldrig skulle göra någon illa. Kan fortf se hennes underbara glada ansikte framför mig.
För 10 år sedan skrev jag en dikt till henne,en sådan som bara en 14 årig tjej kan göra,men har den fortf kvar och den är fortf det enda sätt jag kan förklara hur mycket jag saknat henne under alla dessa år.

People all around me, feel so lost where ever I go.
I need your love and care to be here.
Dont want to see that your gone. Hard to realise your never
coming back. I just want to laugh with you one more time.
I need your worming smile to be here.
The feeling is so strong, dont know what to do.
Iall around isee faces that remind me of you.
I need your comforting voice to be here.
Dont know how to live my life without you.
I felt you were ment to be a part of my life. Now i have to
realise that wasnt the way it was suppose to be.
I go to your grave and put white roses on the ground
above. I speak to you and I know you wanna answer me.
I miss you more than my words allow me to say.


Vila i frid vår älskade vän!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0